Suphu Thos Historia

Jag är född och uppvuxen i en stor familj i Vietnam. Vi är 15 syskon. Vår familj har en lång tradition och vi har i flera generationer kämpat för vårt land - för friheten. Flera i släkten har mött stor respekt. Jag flyttade hemifrån tidigt och lärde mig redan som ung mycket om livet, på gott såväl som ont.

1973 flyttade en av mina systrar till Sverige. 1982 flyttade mina två yngsta systrar och mina föräldrar också hit. Sju år senare kom jag hit tillsammans med en av mina systrar för att återförenas med mina föräldrar. De första åren av mitt liv i Sverige präglades av svårigheter. Min mamma dog innan jag hann fram. Det gjorde mig väldigt ledsen. När jag kom till Sverige hade tvingats lämna kvar min fru och dotter i Vietnam. Det tog ett år innan jag äntligen lyckades få dem till Sverige. Tyvärr skildes vi senare och under de närmsta två åren såg jag väldigt lite av min dotter eftersom jag och min ex-fru hade svårigheter att komma överens.

Den syster som kom till Sverige samtidigt som jag, var min älsklingssyster och hon hjälpte mig när jag hade det svårt. Men hon trivdes inte i Sverige utan tog sitt liv när vi hade varit här i två år.

1993 förändrades mitt liv i en negativ riktning igen i samband med att jag försökte lära mig åka skidor i Tolvmannabacken i Kisa. En dag när jag var på väg nerför backen såg jag en lång rad med små barn som höll i samma rep för att lära sig åka. Plötsligt ramlade ett barn, sen allihop. Jag ville inte åka på dem och kanske skada barnen så jag försökte bromsa men jag kunde inte så bra. Jag fastnade i ett träd vid sidan av backen och mitt knä skadades mycket svårt eftersom skidan inte löste ut.

Vietnameserna har lidit under förtryck från många länder. Under 4000 år kämpade vietnameserna mot Kina och under 1000 år av dessa var vietnameserna slavar under Kina. De brände våra böcker. Vi fick inte tala vårt eget språk. De målade våra tänder svarta, så de skulle se skillnaden på kineser och vietnameser. Sedan kom fransmännen, japanerna, fransmännen igen och slutligen amerikanerna. Vietnameserna behöll dock sina medicinska kunskaper och förbättrade dem hela tiden medan de krigade, eftersom folkets hälsa var den viktigaste faktorn, om de ville bli oberoende och självständiga. Det vietnamesiska folket var tvungna att vara friska för då blev de starka och då blev nationen stark och ointaglig. Nu fortsätter jag samma tradition som mina förfäder med stridskonst, självförsvar och vietnamesisk medicin.

När jag var 6-7 år fick jag börja lära mig självförsvar av min morbror och min farbror. De var hjältar i Vietnam. Binh Dinh är en berömd stil av självförsvar i Vietnam och Binh Dinh är ett område mitt i Vietnam. Binh Dinh omfattar inte bara självförsvar, utan det handlar om att ta hand om sig själv och sin hälsa så man äter rätt mat och orkar kämpa för sitt land.

När jag blev äldre lärde jag mig olika stilar av självförsvar och alternativ medicin. Innan jag kom till Sverige blev jag Kung Fu-mästare och undervisade polisen i Saigon. Ibland jobbade jag med alternativ medicin för min familj och mina elever.

När jag kom till Sverige hände många svåra olyckor i mitt liv. När jag skadade mitt knä förlorade jag allt. Jag hade inget hopp. Mina knän var min karriär. Sen satte jag mitt hopp till doktorn som hade moderna kunskaper. Jag såg framför mig det stora sjukhuset här med många tekniska hjälpmedel och jag jämförde det med min tradition och kände mig ganska liten.

Efter 12 timmars operation låg jag på sjukhuset i en månad. Jag hade inte klarat mig utan operationen. Jag är mycket tacksam för det. Jag fick mycket morfin. Min doktor sa: ”om du har tur kan du gå med två käppar”. Efter det fick jag sjukgymnastik länge. Ju mer de arbetade med mitt knä desto mer svullnade det. Samtidigt åt jag mycket värktabletter, vilket gjorde mig illamående. Jag fick ont i magen. Då blev det en annan doktor. Jag fick Losec mot magkatarr. Sen fick jag gå till hudläkare för det kliade överallt och jag kunde inte sova. Då fick jag sömntabletter. Jag fick ont i huvudet, mådde illa, blev slö och orkade ingenting. Jag ville inte äta utan grät mest. En ny doktor, en psykolog den här gången, sa ”Du är deprimerad”. Jag fick medicin mot depressionen men ville inte leva längre.

Mari, min sambo, hindrade mig när jag försökte ta mitt liv. Hon räddade mig. Nu lämnade jag den moderna medicinen och vände tillbaka till min gamla tradition. Jag räddade mig själv och nu räddar jag och hjälper många människor med olika sjukdomar, även kroniska och svårklassificerade. Bland dem som jag hjälpt kan jag räkna in läkare, tandläkare, sjuksköterskor, terapeuter som jobbar med alternativa metoder (akupunktur, healing, zonterapi mm) och mästare inom andra traditioner också.

/Suphu Tho Truong Duong